spawderdam

varför verkar jag alltid fastna,
på just det här
hela tiden, om och om igen
det är som om det går på repeat.
varför får jag inte ut dig ur min skalle?!

jag vill inte ha dig där,
du är inte välkommen.

jag vill komma upp,
det är som om att försöka klättra
men blir istället en bergochdalbane åktur,
neråt

varför?
just därför

"i loved you
you hurt me
i loved you
you hurt me bad"

det är dags att ta dig över detta hindret nu, saga
det är dags för mig att inse,
det som jag redan vet
det skulle aldrig funka
men, varför finns då saknaden kvar?
är det bara rent mekaniskt? jag menar,
att det fortfarande finns kvar
att det fortfarande kan trigga knappen för mina känslo-utbrott

varför? jag förstår inte varför?
det är kanske för att när två har delat ett starkt band,
gått igenom så mkt, så blir d kvar
ett sår, som sedan blir ett ärr
jag försöker verkligen inte låta emo nu,
utan det är helt enkelt så det är
och det tror jag många kan hålla med om

och jag tror, att om man älskar någon
riktigt mkt, sådär så det gör ont
man älskar någon man inte kan få, inte kan nå
någon som det aldrig skulle funka med,
så kan man älska sig till döds
det tror jag
för kärlek, är en sjukdom
eller är det saknad som är det?
jag vet faktiskt inte

men jag älskar inte dig,
jag bara saknar gemenskapen
ingenting blir likadant,
det vet jag

och det är det, som får mig att gråta
alla säger att alla har olika egenskaper,
olika egenheter
så man bildar nya gemenskaper
jo, så är det säkert, men jag vill inte vara den
som öppnar mig först
jag är för rädd, för ärrad
för konstig, för feg,
alldeles för allting

eller för lite av allting,
det beror väl på hur man ser det
är glaset halvtomt eller halvfullt?

jag börjar få ont i huvudet nu,
jag vet inte om det är gråten´
eller det faktum att jag nog är ganska trött
även om jag inte vill medge det